Jag stod nyligen framför en grupp studenter som snart ska ut som IoT-systemdesigners och skulle föreläsa. Ville ge dem något för framtiden, men insåg att jag egentligen inte skulle prata om framtiden alls. Inte först. För det som slog mig var snarare hur mycket av det vi kallar framtid som redan har hänt en gång tidigare – bara i en annan form, med andra begränsningar och betydligt färre abstraktionslager mellan idé och verklighet.
För trettio år sedan byggde vi våra egna radionät av en ganska enkel anledning: det fanns inget alternativ som kombinerade både tillgänglighet och ekonomisk rimlighet. Min entré i branschen trådlöst var en kommun med trettio pumpstationer, var och en kopplad via fasta telefonlinjer, som ville bort från beroendet av förhyrda teleledningar.
Med ganska grova verktyg men tydliga krav band vi ihop stationerna med radiolänkar över 10–12 kilometer. Allt designunderlag gick via fax, internet fanns inte som arbetsverktyg för vanliga småföretagare.
Systemet kom på plats och i praktiken var det ganska imponerande vad vi faktiskt åstadkom. Pumpar kunde styras på distans, alla stationer kunde avläsas på några sekunder och hela anläggningen blev plötsligt något man kunde hantera utan att fysiskt åka ut. Informationsnivån ökade dramatiskt, trots att vi i strikt mening inte hade något internet alls. Det var snarare ett slutet nät, ett slags isolerat “intranet of things” innan begreppet intranet ens existerade och internet bara var en liten fluga på väggen.
Det rullade på, och av och till hade vi räckviddsångest – 90-talsstyle, alltså inte relaterat till elfordon. Det visade sig helt ogrundat, vilket ledde till att en annan typ av problem började dyka upp. För när räckvidden blev riktigt bra började systemen överlappa varandra mer än tänkt. Det som skulle vara separata nät började i vissa regioner överlappa varandra, och plötsligt kunde ett system interagera med ett annat på sätt som ingen hade planerat för. System A kunde i praktiken “prata” med System B, inte för att de var designade för det, utan för att oadresserade radiotelegram inte bryr sig om organisatoriska gränser.
Det blev en tidig påminnelse om något som fortfarande är sant: frekvensutrymme är en begränsad naturresurs. Det räcker inte att det finns tillgång, det måste också användas med precision. Att sända längre än nödvändigt är inte en styrka, det är både disrespect och risk. Vi löste det, som man ofta gör, genom mer noggrann radioplanering, riktantenner och justerade installationshöjder. Med rätt parametrar gick det att få stabilitet även i ett delvis delat spektrum, men insikten stannade kvar: ju fler som använder samma frekvensutrymme, desto mer flyttar komplexiteten från hårdvara till samordning.
Det är också här jag tycker att det blir intressant att lyfta blicken från det historiska. För under lång tid har vi rört oss bort från den här typen av privata radionät till förmån för publika mobilnät, där skalbarhet, täckning och enkelhet varit de avgörande argumenten. Efter 3G och 4G kom nästa våg med IoT och tekniker som LoRaWAN, där det olicensierade spektrumet återigen öppnade dörren för att snabbt kunna bygga egna nät och själv kontrollera hela kedjan från sensor till gateway.
Det har varit en enormt viktig möjliggörare för innovation, men fysiken har samtidigt varit oförändrad hela tiden. När antalet noder ökar, när fler gateways etableras och när trafikmängden växer i samma band uppstår exakt samma grundfråga som vi brottades med för trettio år sedan: hur mycket kan egentligen samsas i ett delat spektrum innan interferens blir en systembegränsning snarare än en teoretisk risk.
Det är inte ett ifrågasättande av tekniken, utan en påminnelse om villkoren den verkar under. Delade resurser beter sig alltid som delade resurser, oavsett hur snajdigt protokollet ovanpå är designat.
Mobilnäten besitter en annan begränsning; de behöver en stabil infrastruktur för att fungera och i händelse av att något otrevligt inträffar kan man inte vara hundra på dess tillgänglighet.
I tider av oroligheter i världen ser vi nu en rörelse tillbaka mot privata nät igen. Inte som en återgång till det gamla, utan som ett svar på att kraven har förändrats. När systemen blir tillräckligt affärskritiska räcker det inte längre att de oftast fungerar, de måste fungera förutsägbart. Det är där kontrollen återigen blir en affärskritisk faktor.
Så cirkeln sluts alltså inte för att vi har glömt vad vi gjorde, utan för att vi helt enkelt kan blicka tillbaka och se vad vi lärt oss. Vi började med privata nät för att skapa tillförlitliga nät. Vi gick över till publika nät för att skala. Vi tog fritt spektrum i bruk för att accelerera innovation. Och nu, när allt det samexisterar, börjar vi återigen designa system där kontroll och förutsägbarhet får lika stor vikt som räckvidd och enkelhet.
Inte för att historien upprepar sig, utan för att fysiken aldrig slutat gälla.